I natt har V varit vaken mellan 04 och 05. Sömnbristen gör mig konstig, hoppas verkligen det blir bättre snart. Nu har han somnat och storasyster är på dagis så jag borde väl lägga mig antar jag. Ska bara...det är allt lite beroendeframkallande att läsa och skriva blogg.

Jag såg Pensionat Oskar i helgen (manus av Gardell som jag alltid gillat men av någon anledning nu totalt har snöat in på och vill bara ha mer, kanske för att jag har hittat hans underbara hemsida). Det var förstås en fantastiskt bra film om att, som Jonas säger, vara trogen sitt eget liv och sina drömmar. Som småbarnsmamma börjar jag fundera på till vilket pris? Jag är så lycklig med min sambo och mina barn men småbarnsåren är jobbiga. Tänk om han eller jag drabbas av kärleken som mannen i filmen (som förvisso inte hade följt andra drömmar och nog inte var så lycklig). Attraktion och passion har drabbat mig som en blixt förut. Tänk vilka konsekvenser för resten av familjen om man skulle hänge sig och överge det man har. Det nya blir väl också vardag till slut? Är det inte alltid så? Då är det så ofantligt mycket man förlorat som aldrig går att få igen. Jag hoppas att vi alltid kommer sätta barnen främst och aldrig låta dem komma i kläm.

Kanske ska jag vårda kärleken lite mer.